• Vetenskapliga konferenser – kan de vara ett forum för oväntade möten och nya utbyten?

    av Ulrica von Thiele Schwarz

    Det är onsdag eftermiddag. ISQua - The International Society for Quality in Health Care’s 33:de mote i Tokyo har precis avslutats. Jag och några forskare från Imperial och Kings College i London tar en öl tillsammans med Helen Crisp från the Health Foundation. Health Foundation är en oberoende brittisk stiftelse som strävar efter att främja bättre hälsa och bättre hälso- och sjukvård i Stor-Britannien. Bland annat finansierar de ett fellowship i improvement science som är en förlaga till det fellowship som jag själv avslutar nu i höst, efter tre år. Vinnvård och Health Foundation har haft flera gemensamma aktiviteter under de här tre åren och de kontaktar jag fått med brittiska kollegor som liksom jag brinner för hur man kan förbättra hälso- och sjukvåren är orsaken till att jag befinner mig på den här lilla puben under järnvägsspåren i Yurokucho i Tokyo, Japan.

    Så här när vi precis avrundat fyra intensiva dagar är reflektion kring vad vi lärt och upplevt på sin plats. Vi konstaterar att det var ett mycket spännande program och många intressanta möten. Vi är dessutom rörande överens om att en mycket central aspekt av konferenser är att de fungerar som mötesplatser. Att man kan passa på att träffa personer som man sedan tidigare känner och är nyfiken på är förstås alla tiders. Runt bordet på puben växer frågan fram om inte utmaningen för konferenser i framtiden är att se till att deltagare också träffar dem som man borde träffa men ännu inte vet om att de finns?

    Vi börjar spåna lite försiktigt. Open space är det en väg. Det är en mötesform där deltagarna väljer vilka punkter de vill diskutera och sedan själva bestämmer vad de vill samtala om, hur länge och med vem. Genom att använda en sådan metod skulle man på ett naturligt sätt kunna möta andra som är nyfikna på samma frågor som man själv. Frågorna som deltagarna vill diskutera skulle man kunna fånga in genom web-baserade mentometrar. Ett enkelt och effektivt sätt att skapa möten och dialoger som inte skulle ses som särskilt innovativ i många branscher, men på akademiska konferenser är det trots allt en sällsynt fågel.

    Vi börjar komma igång och blir allt mer djärva. Någon tar upp Amazon som exempel. När man handlar böcker på Amazon får man tips om vilka andra böcker de som köpt samma böcker som en själv också tittat på. Den logiken borde man väl kunna använda för att navigera i ett omfattande konferensprogram, också? Så att man, efter att ha valt en första programpunkt man är intresserad av, får tips om vad mer som kan vara intressant, baserat på vad andra har tittat på?

    Nu har vi fått upp farten. Nog skulle vi kunna använda moderna verktyg i större utsträckning än vi gör? PatientsLikeMe är ett exempel på en del av den revolution som är i full gång och som innebär nya sätt att kommunicera, interagera och dela information, med patienterna i förarsätet (https://www.patientslikeme.com/). Skulle man med inspiration av det kunna använda information som man lämnar i samband med registrering (eller via andra källor där man har relevant information som personliga hemsidor, linkedin och researchgate) kunna hjälpa personer att hitta varandra? Så att man när konferensen närmar sig får förslag på personer man borde söka upp och, om de har någon punkt i agendan, när och var man kan hitta dem? Eller inspireras av Uber och ta hjälp av mobilernas GPS:er för att kunna identifiera var andra som loggat in befinner sig i real-tid?

    Vid det här laget var Helens anteckningsblock fullklottrat med tankar och idéer. Hon är co-chair för ISQua i London 2017, så kanske kan några tankar och idéer ta form redan då? Själv tar jag med mig idéerna för framtida konferenser och möten och ser fram emot många spännande mötesformer där lärande är i fokus framöver. 

  • Från sidospår till huvudlinje – utvecklingsprojekt som håller i längden

    av Ulrica von Thiele Schwarz

    Många utvecklingsprojekt i organisation blir sidospår som dör ut när projekttiden är slut. Det gäller oavsett om projektet är inriktat på att förbättra vårdkvalitet eller till exempel arbetsmiljö. Det behöver dock inte vara så! Det finns åtminstone fyra viktiga saker som man kan göra åt det.
    1. Koppla utvecklingsprojekt till verksamhetens övergripande mål.
    2. Integrera i befintliga strukturer och processer, skapa inte nya.
    3. Skapa delaktighet
    4. Utveckla och förbättra hela tiden genom att följa upp effekt och process.

    Först och främst bör man noggrant gå igenom på vilket sätt utvecklingsprojektet är kopplat till verksamhetens övergripande mål. Om vi inför teamarbete på en akutmottagning, på vilket sätt hjälper det oss att nå akutmottagningens mål –säker, effektiv, kunskapsbaserad, jämlik och patientorienterad vård i rimlig tid? Om vi skapar en logisk länk mellan utvecklingsprojektet och de övergripande målen blir utvecklingsprojektet plötsligt en kugge i ett något större än bara att lyckas med utvecklingsprojektet i sig. Det ökar sannolikheten för att förändringen blir bestående.

    För det andra behöver utvecklingsprojekt så långt det är möjligt integreras i befintliga strukturer och processer. Och vad betyder det i praktiken? Jo, att man använder de system och vanor som man redan har på plats, istället för att skapa nya. Om man redan har veckomöten eller ett system för hur man når ut information ska man förstås använda de formerna, istället för att skapa nya. Så istället för en speciell styrgrupp kanske man kan engagera ledningsgruppen, som kan ha utvecklingsprojektet som en återkommande punkt på sin mötesagenda. Integrering har två fördelar. Det första är att det gör att man slipper nya pålagringar som tar tid och som folk inte är vana med, och därför är svårare att få på plats. Det andra är att det ökar sannolikheten att förändringen blir bestående, eftersom man lätt kan fortsätta att följa utvecklingen även efter en initial projekttid. ¨

    För det tredje behövs delaktighet. Olika aktörers olika kunskaps- och intresseområden behövs. De som har mandat att fatta beslut behövs. Och inte minst behöver de som är direkt berörda av förändringen, de som ska sluta göra något eller göra något nytt vara med, annars kommer inget att hända.

    Slutligen behöver man vara lätt på fötterna. Oavsett hur noggrann man har varit när man analyserat problemet och valt åtgärd så träffar man inte alltid rätt direkt. Snarare är alla utvecklingsprojekt något av ”trial and error”. Inte för inte brukar man säga att man ska se till att misslyckas snabbt. Med det menas att man ska sjösätta sin förändring med beredskap på att det inte kommer fungera precis som man tänkt eller hoppas. Istället ska man vara beredd på att man kommer att behöva utveckla och förbättra allt eftersom. För att kunna göra det behöver man information som gör det möjligt att både bedöma hur utvecklingsprojektet utvecklas och om det leder till det som man tänkt att det ska leda till. Man behöver med andra ord följa upp både effekten och processen – och använda informationen för att se till att man steg för steg kommer närmare målet.

    Det här sättet att jobba med utvecklingsprojekt binder samman förbättringsprojekt med data-driven uppföljning och utvärdering. Beskrivningen baserar sig på erfarenheter som jag och mina kollegor har gjort när vi i samarbete med olika organisationer. Du kan läsa mer om detta i en artikel som vi nyligen publicerat[1]. Där beskriver vi också hur man gör för att kunna utvärdera sådana här förändringar, som är allt annat än statiska. Du hittar artikeln här, fritt tillgänglig:

    http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/smi.2701/full



    [1] von Thiele Schwarz, U., Lundmark, R., Hasson, H. (In Press). The Dynamic Integrated Evaluation Model (DIEM): Achieving Sustainability in Organizational Intervention through a Participatory Evaluation Approach. E-published ahead-of-print in Stress & Health special issue on Organizational health interventions – advances in evaluation methodology

     

  • Hur går vi från att beskriva till att förändra?

    av Elin Larsson

    Presentation_i_Oslo.JPG

    Slutet av juni månad har varit intensiv. Först deltog jag i ”The 6th European Conference on Migrant and Ethnic Minority Health” i Oslo där jag presentade resultat från en studie om abort. Vi har undersökt skillnader i ålder, utbildning, antal barn, antal tidigare aborter m.m. hos kvinnor med utländsk respektive svensk bakgrund. Hypotesen är att vissa grupper av kvinnor med utländsk bakgrund har sämre tillgång till effektiva preventivmedel.  

    Konf_i_Oslo.JPG

    Temat för konferensen som hålls vartannat år var ”Equity – the Policy Practice Gap in Health”, dvs. hur kan policys som syftar till jämlik hälsa implementeras i praktiken. Slutsatsen efter konferensen- från min synvinkel- är;
    - Hur kan vi gå från att beskriva skillnader, riskfaktorer m.m. till att istället fokusera på de underliggande orsakerna till de (ibland) observerade skillnaderna i hälsoutfall?
    - Hur kan detta förändras?
    Här ser jag en tydlig koppling till Vinnvård Fellowship och jag fick en idé om att Vinnvård och Health Foundation vid nästa konferens skulle kunna anordna ett seminarium eller workshop i stil med: ”Hur går vi från att beskriva till att förändra? Och kan vi beskriva hur och varför någonting förändras?” 

    Mulagosjukhuset_i_Kampla3.JPG

    Den andra intensiva delen av juni har handlat om projekt- och handledarmöten i Kampala, Uganda. Sida finansierar en ny fas (2015-2019) av det långvariga samarbetet mellan Makerere Universitetet (Mak), Uganda och Karolinska Institutet (KI). Inom ramen för samarbetet finns flera olika projekt och det jag medverkar i heter: ”Innovations for accelerating reduction in maternal, new-born and child mortality in post conflict Uganda”.

    Mulagosjukhuset_i_Kampla2.JPG

    Samarbetet syftar till kapacitetsbyggande och nytt i den här pågående fasen är internt kapacitetsbyggande i Uganda i form av samarbete mellan universiteten Makerere och Gulu. Gulu är ett nytt universitet i den norra, nyligen konflikthärjade, delen av Uganda. I det projekt där jag ingår samarbetar en rad seniora forskare från KI och Mak, och från Uganda tre doktorander och två postdoks.

    Syftet är att träffa teamet i Uganda samt handleda Emmanuel Okikor som kommer bli registrerad doktorand både på KI och Mak. Emmanuel ska undersöka användning av preventivmedel bland tonåringar. Antalet möten har varit många och långa men Emmanuels doktorandplan har tagit form, planer har gjorts för doktorandregistrering både i Uganda och i Sverige, något som kräver en hel del logistik. Resan har också bjudit på många kära återseenden. Jag var själv del av KI-Mak samarbetet som doktorand. Det är otroligt häftigt och stimulerande att nu vara med och tillsammans andra fd. doktorander från både KI och Mak handleda framtida forskare! 

    Mulagosjukhuset_i_Kampala.JPG

  • En ronda till?

    av Martin Rejler

    Årets Hippokratespristagare Valdemar Erling har skrivit ett ännu ej publicerat bokkapitel om Rondens historia. Ja det är sant! Man kan fundera kring om det behövs eller kanske utbrista att den borde vara skriven många gånger om. Speciellt med tanke på att ronden är lika given på en vårdavdelning som amen i kyrkan! Överraskande nog är svaret inte så givet, som man först skulle kunna tro.

    Valdemar_Erling_vinnare_av_2015_rs_Hippokratespris.jpg
    Ronden är en självklar del av sjukhusets vardagsgöromål men den är inte omskriven eller studerad i någon större omfattning. Det är på väg att ändras! Tack vare Erling och hans gelikar, varav jag är en.

    För min del började det med att en kollega, Jörgen Tholstrup, funderade på varför patienter behandlades annorlunda beroende på om de vistades på en avdelning eller om besöket skedde på en mottagning. Samma patient kunde beroende på omständigheterna erbjudas ett samtal mellan fyra ögon i ett tyst enskilt rum eller kläs av, given stipulerade landstingsuniform till att skyla sig med och sedan stoppad i säng i väntan på att "luciatåget" med överläkaren skulle svepa genom rummet.

    Jörgen ville erbjuda alla patienter, som kunde ta sig ur sängen och inte var allt för dementa, en möjlighet att kamma till sig och ta sig ut till expeditionen med undersköterskans hjälp. De skulle ges tillfälle att själva berätta om vad som är viktigast för dem i deras vård utan att behövs avslöja intima detaljer för en hel sal.

    twitterbild.jpg
    Nu sprids denna vision och vi har kunnat bilda ett växande Rondensällskap med årliga träffar i samband med mikrosystemfestivalen i Jönköping på Qulturum. Vi var mycket stolta när vi fick möjlighet att arrangera en ”learning and network session” i samband med IHI:s och BMJ:s ”International Forum on Quality and Safety” i Göteborg i april i år. Inte minst för att vi kunde locka IHI:s tidigare CEO Maureen Bisognano att delta. Hon utgår alltid från patientens perspektiv. Hon lever dessutom som hon lär och bjöd rund på kaffet i lobbyn i Gothia Towers. Varför i lobbyn, ja det är en annan historia, som inte kommer att publiceras i bokform. Möjligtvis i en minnesskrift över hur Ronden omformades från en avdelningsparad till en patientcentrerad och teambaserad rond.

    ronden_sllskapet_i_lobbyn_p_Gothia_Towers.jpg